Hem
Alla teman
Tema
Sverige
Ämne
Debatt och forskning om Sverige under andra världskriget
Källor
Debatten om Sveriges neutralitet och eftergiftspolitiken
Nazismens sensmoral i Sverige
Källa     Utskrivbar version
Debatten om Sveriges neutralitet och eftergiftspolitiken

Under lång tid var den dominerande uppfattningen om den svenska politiken under andra världskriget att den hade varit klok och berättigad. De flesta utgick från att det inte fanns mycket en liten stat som Sverige kunde göra i det läge det befann sig i och att eftergifterna till Tyskland var beklagliga men nödvändiga. Den svenska regeringens politik hade gjort det bästa möjliga av situationen och hade stöd av en stor majoritet av befolkningen.

Under 1990-talet började emellertid denna bild att ifrågasättas. Kritikerna hävdade att de svenska eftergifterna till Tyskland hade varit betydligt större än de hade behövt vara för att hålla Sverige utanför kriget. Sverige hade uppträtt fegt och opportunistiskt, hävdade de, och hade mest intresserat sig för att hålla sig väl med krigets trolige segrare. Kritikerna pekade också på de kritiska röster som fanns i Sverige under kriget och menade att den svenska regeringens ansträngningar att tysta dem hade utgjort brott mot yttrandefriheten och varit skadliga för demokratin. Om det svenska folket hade haft tillgång till all information och till en fri och öppen debatt hade stödet för regeringens politik under kriget varit mycket mindre, sade de.
Nyutgåva av Maria-Pia Boëthius bok från 2001

Ett av de viktigaste inläggen för att få i gång denna debatt var den radikala journalisten och debattören Maria Pia Boëthius bok Heder och samvete. Sverige och andra världskriget från 1991. Boëthius gör gällande att Sverige gjorde onödigt stora eftergifter för Tyskland, att en politisk och ekonomisk elit förde en feg och tvivelaktig neutralitetspolitik över huvudena på folket och att det svenska samhället i vilket fall som helst var genomsyrat av ett rastänkande som inte skilde sig så mycket från den tyska nazismens idéer.

En annan journalist, Bosse Schön, publicerade 1999 en bok om svenskar som hade kämpat i de tyska militära styrkorna under kriget, Svenskarna som stred för Hitler. Ett historiskt reportage. Schön hade hittat 260 sådana svenska krigsveteraner och hävdade att Sverige inte hade gjort upp med sitt eget nazistiska arv. Boken följdes av en TV-dokumentär som sågs av 1,3 miljoner svenskar.

Koreanologen Tobias Hübinette publicerade 2002 boken Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931-1945, där han listade 28 000 svenskar som medlemmar av eller sympatisörer till nazistiska partier under den perioden. Han ville visa att många svenskar hade varit nazister. Boken blev dock hårt kritiserad för att vara osystematisk och ovetenskaplig i sitt tillvägagångssätt.

De som försvarar den svenska politiken under krigsåren svarar att det inte är rättvist att döma den i efterhand, med kännedom om krigets utgång och om förintelsen. Andra världskriget får inte reduceras till en svartvit kamp mellan gott och ont. När kriget bröt ut uppfattade många det som en traditionell europeisk maktkamp om territorier och marknader. I det svenska säkerhetspolitiska tänkandet var dessutom det sovjetiska hotet akut närvarande. Det var Storbritanniens och Frankrikes eftergiftspolitik mot Tyskland på 1930-talet som hade undergrävt idén om kollektiv säkerhet och gjorde små stater som Sverige tvungna att ge efter för krav från diktaturer som Tyskland.

En av den svenska politikens ivrigaste försvarare är Jan Linder, som i Andra världskriget och Sverige. Historia och mytbildning (2002) går till angrepp mot Boëthius och hävdar att Sverige i själva verket bara gjorde precis vad det måste för att hålla sig utanför kriget och annars hjälpte de allierade på flera sätt. Tvärtom var Sverige ibland djärvare i sin hållning gentemot Tyskland än vad som hade varit förnuftigt.

I en uppsats i antologin Säkerhetspolitik och historia. Essäer om stormaktspolitiken och Norden under sjuttio år (utgiven av Mats Bergquist och Alf W. Johansson, 2007) kritiserar statsvetaren Mats Bergquist den svenska utrikespolitikens kritiker för att anlägga ett moraliserande perspektiv på historien. Den svenska regeringens mål var att undvika att dra in Sverige i kriget och dess handlingar bör inte bedömas utifrån andra kriterier, menar Bergquist. Men även försvaret av den svenska politiken vilar på moraliska bedömningar, skrivs det i antologin Sverige och Nazityskland. Skuldfrågor och moraldebatt (utgiven av Lars M. Andersson och Mattias Tydén, 2007). Debatten om Sveriges neutralitet fortsätter alltså.

Även om de vita bussarna har det förekommit debatt i Sverige. Somliga menar att Sverige gärna har försökt göra den expeditionen till något ädlare än den i själva verket var. Det har hävdats att Sverige och Folke Bernadotte inte hade något att invända mot att judarna skulle hämtas sist när olika grupper som skulle bli föremål för räddningsoperationen skulle rangordnas. Vilken betydelse Bernadotte personligen egentligen hade för att expeditionen kunde genomföras har också diskuterats.
Webbguide
Denna dag i historien
Idag: 22 Januari 2019
Då: 22 Januari 1941

Britter och australiensare intar Tobruk i Nordafrika

Titta på tidslinjen

This website will be closed from 1 february 2018

For information about this, contact

www.annefrank.org/contacteducation